Om mentorskap och arbetsledning i skolan

Nedan kommer jag att redogöra för mina observationer från deltagande i möten avseende införande av de två nya arbetsmetoderna som jag nämnde ovan – arbetslaget och mentorskapet. Jag inleder med mentorskapet.

Mentorskapet

Vad är ett mentorskap?

Mentorskapet kan sägas innehålla två roller, dels skall mentorn, som det är tänkt, bättre kunna
slussa in nya medarbetare i organisationen, men skall också på ett mer effektivt sätt kunna bemöta kundens behov. Just kundfunktionen har en ny dimension som aldrig tidigare förekommit i skolan. Den innebär att mentorn, för att bättre kunna tillgodose kundens behov, skall kunna ge densamma mer individuell hjälp som stöd vid personliga problem eller i form av pedagogisk hjälp när eleven har problem med studierna.

Till saken hör att en av deltagarna har varit på besök på annan skola där de infört mentorskapet med gott resultat. Han inleder mötet med att ge en presentation av vilken innebörd skolan ifråga gett begreppet. Det som kommer fram av presentationen är framförallt att rollen tilldelats en helt ny och pedagogisk dimension som aldrig tidigare praktiserats i skolan.

Jag iakttar hur alla som tar ordet vid den efterföljande diskussionen påpekar att mentorskap är ett nytt ord för ett gammalt begrepp. I stort sett samtliga är rörande överens om att mentorskapet är ett nytt ord på en äldre funktion, och egentligen endast betecknar det bästa av klassföreståndarens roll. Man väljer istället att prata om de problem man redan har. En av dessa, som de upplever det, är det stora problemet med närvarokontrollen, nu när många elever tillåts att jobba fritt och inte längre är lika bundna av att följa schemaläggningen. Man påtalar behovet av att eleven måste ta större ansvar och att man måste hitta ett bättre system för att kontrollera att ansvaret tagits. Detta problem återkommer man till flera gånger under mötet. Även dialogen med andra funktioner som kontakt mellan kuratorer, studievägledare, sköterskor och mentorer förs. Kuratorerna upplever att information om problem med vissa elever oftast kommer för sent. Behovet av bättre kommunikation mellan de olika funktionerna är uppenbar. Ledningen menar att denna kommunikation skall förbättras genom införandet av mentorskap.

Nästa mentorsmöte inleds med att ledningen upplyser personalen om att de blivit medvetna om personalens felaktiga syn på mentorsrollen. De har för detta möte formulerat sin syn på hur mentorsrollen bör betraktas, inte på ett absolut sätt, utan snarare vilka aspekter och dimensioner den nya rollen bör innehålla (se ovan på det nya i mentorsrollen som ledningen ser det). Ledningens syn på saken ges ut i form av ett dokument. Stämningen på detta möte upplever jag inledningsvis som tryckande, på det sättet att personalen inte är lika benägna att ta ordet som vid det första mötet. Jag iakttar hur många ser fundersamma ut och stunder av total tystnad inträder.

Så småningom kommer diskussionerna igång och, återigen tas behovet av ett bättre system för närvarokontroll upp från flera av deltagarna. Ledningen ser snart behovet av att avfärda denna diskussion och upplyser deltagarna att de är medvetna om problematiken, men att mötet inte avser detta ämne. En viktig aspekt från ledningens sida följer på avfärdandet av nämnda problem när en av ledningens representanter menar att ”vi måste tänka om – kanske det är som så att skolan i dess fysiska form inte behövs då det är uppenbart att eleven trivs bättre när frihet ges”. Någon höll med om detta och menade att han haft en del frånvaro avseende sina bästa elever på sistone, men framhöll samtidigt att ”nästa vecka när vi har prov vet jag att de dyker upp och gör ett strålande resultat”. Samtidigt ska sägas att samma person som framhåller denna sistnämnda aspekt var en av de som tydligast framhävde behovet av bättre närvarokontroll. Någon annan menade, med en sarkastisk underton, att då kan vi väl lika gärna lägga ned verksamheten.

På samma sätt som jag iakttog ett behov av att hålla fast vid det gamla vid det första mötet framträder samma bild vid detta möte. Någon uttrycker det som att ”jag tror på det gamla sättet att arbeta i skolan”.

När ledningen frågar om mentorerna diskuterat hur de ska kunna stödja varandra i arbetslaget blir svaret att ingen tänkt på detta.

En annan aspekt kommer upp. Mentorerna känner en viss frustration inför att ta på sig rollen att hjälpa eleven med dess personliga problem och menar att ”man vill inte bli för mycket kompis” med eleven. Detta för att kunna vara objektiv vid betygsättningen. Någon menar att man riskerar att bli ”blind”.

Arbetslaget

Beskrivningen av skolans syn på denna arbetsform är ett resultat av dels ett heldagsseminarium där samtliga lärare på gymnasiet deltog för att formulera en ”arbetslagstanke” och inleda diskussioner om vilka som skulle ingå i lagen. Beskrivningen är också ett resultat av en djupgående diskussion och dialog med ledningen.

Under heldagsseminariet deltog jag som observatör i en grupp bestående av 9 lärare. Dagen inleddes med att ledningen informerade om dagens agenda och delade ut en skrivelse om hur ledningen tänkt sig att medarbetarna skulle disponera dagen. Kort sagt innehöll materialet en rad punkter i form av exemplifierande frågeställningar som personalen kunde utgå ifrån när de formulerade sin respektive ”arbetslagstanke”.

Exempel på dessa såg ut på följande sätt:

  • Hur vill vi organisera arbetet tillsammans med eleverna?
    Hur skall lagen organiseras?
    Hur stöder mentorerna eleverna i planeringen med individuella studieplaner, åtgärdsplaner etc.?
    Hur utnyttjar vi vars och ens kompetens bäst?
    Vad saknar vi för att utveckla skolan?
    Hur samarbetar vi i arbetslag, och i skolan för övrigt?
    Hur kan vi nå fram till en gemensam syn på kunskap?
  • Ledningen hade även med materialet bifogat ett, som ledningen formulerade saken, embryo för hur de tänkt sig att ”arbetslagstanken” kunde tänkas se ut. Ledningen poängterade att deras syn på arbetslagstanken inte skulle tas för given utan ses som ett exempel på hur den gemensamma skrivelsen kunde tänkas att se ut i sin slutliga form. En uppdelning av olika lag som skulle diskutera kring frågeställningarna ingick i materialet.

Embryot såg, i kort form ut så här:

”För att på såväl kort som lång sikt uppnå de mål som uppställts för skolan krävs ett totalt engagemang av all personal. För att kunna förverkliga våra mål krävs att all verksamhet utgår från elevens behov. I detta är samarbete i arbetslag av central betydelse. Syftet med arbetslaget är att vi ska få en helhetssyn över elevens liksom vår egen situation, men även att eleven uppnår en helhetssyn. Ett aktivt mentorskap blir här ett viktigt komplement. Arbetslaget kan forma sitt arbete runt exempelvis elever i en viss klass, över flera klasser eller över ett programs årskullar. Arbetslaget tar gemensamt ansvar för den enskilde eleven planläggning, kontakt med föräldrar etc. Grunden är att eleven skall få med sig relevanta kunskaper ut i sitt fortsatta samhällsliv. För att kunna uppnå detta bör vi alla omfattas av en gemensam värdegrund, och möjlighet till fortsatt förkovran”.

Fastän ledningen, explicit, bad personalen att inte ta fasta på deras formulerade syn på arbetslaget, utgick den grupp jag observerade helt och hållet från nämnda ”embryo” och gjorde ingen som helst ansats att försöka utgå ifrån de frågeställningar som ledningen bad dem att utgå ifrån för att kunna formulera en egen skrivelse. Det skulle visa sig vid dagens slut att de allra flesta gjort samma sak i sin respektive grupp.

Gruppen jag studerade ”märkte”, i stort sett, varje ord som stod i skrivelsen och menade, som någon uttryckte det och samtliga ”skrev under på”, att ”de försöker att göra lagspelare av individualister”. Någon annan var av den uppfattningen att ”ledningen släpper ifrån sig ansvaret, och att arbetsbördan ökar utan att ökade resurser ges”. Stämningen på mötet präglades av en fientlig attityd i förhållande till innehållet i ledningens skrivelse.

En av punkterna som återfanns i ledningens ”embryo” var vikten av att omfattas av en gemensam värdegrund (jfr ovan). När denna punkt gicks igenom, verkade alla förbryllade över att denna aspekt stod med och menade som en sade, och de flesta nickade instämmande till: ”det är klart vi har samma värdegrund” utan att vidare förtydliga hur denna såg ut.

En annan av punkterna var hur man skulle kunna nå fram till en gemensam kunskapssyn. Även denna fråga avfärdades snabbt och någon sade att ”är det något vi är experter på är det väl vad kunskap står för – det är ju det vi lär ut”.

Vid en kaffepaus observerade jag hur personalen förde en diskussion om hur ledningen inte lyssnar till deras syn på saken. Någon menade att ”våra röster görs hörda men tas ingen hänsyn till. De menade också att de redan praktiserade arbetslag och att de själva visste bäst vilka de ville arbeta ihop med och på vilket sätt. Vi vill inte bli ihopfösta med personer som ledningen anser att vi ska jobba ihop med”

En annan syn på saken var att införandet av arbetslaget var ännu ett av alla tidigare försök att institutionalisera nya arbetsmetoder.

Det bör tilläggas att en aktiv diskussion om arbetslagets införande förts under en längre tid och att ledningen under denna tid uppmanat samtlig personal att formera naturliga arbetslag, dock utan framgång. Seminariet kan ses som ett försök från ledningen att påskynda denna process.

Ingen regel utan undantag

Det bör också tilläggas att det finns undantag som bekräftar regeln. Ett arbetslag har funnits sedan den nya Gymnasiereformen infördes 1994 och de har goda erfarenheter av detta gemensamma arbete som är ett resultat av eget initiativ. Detta är det estetiska programmets arbetslag som jag redogjorde för ovan och som ses som ett föredöme på skolan. Ett annat lag har experimenterat under en kortare tid och är på väg att bilda ett arbetslag.

Tips på billiga semesteraktiviteter under sommaren

De flesta av oss drömmer om att få resa iväg till något exotiskt ställe under semestern på sommaren. Suget blir så stort för många att de lockas att ta SMS-lån eller nappar på någon av de stora resebyråernas avbetalningsplaner. Detta är dock ett alldeles utmärkt sätt att hamna i en skuldfälla på. Visserligen är semester viktigt, och upplevelser är värda mer än materiella tillgångar. Men med det sagt, det är inte kul att sitta och betala av lån under hösten och vintern på något som man bara har kvar som ett minne. Det finns billigare sätt att skapa minnen på under semestern.

Lästips: Artikelarkiv med sommar-tips på allt från huskurer mot solbränna till fästingsäsongen. 

7 alternativa semester-resor som är billigare än exotiska utlandsresor

  1. Res regionalt. Att resa behöver inte innebära Medelhavet, Thailand eller USA. Det finns massor att se i vårt omedelbara närområde. Oavsett var i Sverige du bor finns det garanterat vackra naturupplevelser du ännu inte upplevt inom en 15-milsradie. Vi är välsignade på det viset.
  2. Att campa är ett suveränt sätt att semestra på. Det är inte bara ett billigt sätt att semestra på. Det är också en upplevelse man växer av som människa. Dessutom gör man aldrig så många nya bekantskaper som på en campingsemester.  Om du verkligen hatar att bo i tält så kolla upp diverse stugbyar. Är man ute i god tid kan man komma undan mycket billigt.
  3. Boka en sista minuten kryssning eller nappa på ett sommarerbjudande. Att kryssa är den snabbast växande reseformen i Sverige, och under sommaren har alla stora rederier olika erbjudanden, ofta med mat och en mindre hytt för bara några hundralappar. Orsaken till att de dumpar priserna är att de helt enkelt räknar med att du kommer handla mycket på båtens butiker, barer och restauranger. Det behöver du inte alls göra.
  4. Tänk lite utanför boxen när du väljer val av land för din utlandsresa. Ett land som Polen har en underbar kuststräcka och det är billigt att ta sig dit. Dessutom ligger landets prisindex på under 50! Det vill säga, det är mer än hälften så billigt i Polen jämfört med Sverige. Länder som Estland och Lettland är också mycket billiga. Det går att få helpension 10 dagar, med massage eller annan hälsobehandling, inklusive bussresa och färjeresa, för under 6000 kronor! Snacka om budgetlyx.
  5. Satsa på sista minuten flyg. Dessa finns än. För övrigt gjorde nyligen en professor i ekonomi en undersökning på när det är billigast att boka en resa. Många tror att det är billigast att boka flera månader i förväg alternativt någon dag innan avresa. Faktum är att billigast, i genomsnitt, kommer man undan om man bokar 10 dagar innan flyget går.
  6. Husbyte med någon i ett annat land. Det finns flera sajter nuförtiden som specialiserar sig på bostadsbyten inom olika länder. Observera dock att de flesta européer har semester i augusti månad.
  7. Turista lokalt. Jag är fullständigt övertygad om att det finns platser du fortfarande inte upptäckt där du bor. Att upptäcka sin egen stad kan vara minst lika spännande som att åka till ett helt nytt ställe.

Bonustips: Ibland måste man bara unna sig en resa till ett exotiskt resmål för att hitta inspiration. Mitt personliga drömresmål är Seychellerna. Ö-landet är dock ökänt för att vara en av världens dyraste destinationer. Men det finns även sätt att resa dit på en (nåja) budget.

  • Till exempel finns det villor, bungalows och lägenheter att hyra via Air-bnb, somanymiles.com eller andra annonsportaler. Är ni ett större sällskap får ni ner kostnaden rejält på en veckas boende, som kostar från 70 € per natt.
  • På grund av tullar är alkohol och mat relativt dyrt på Seychellerna så ta med eget, i den utsträckning ni orkar packa (packa helt enkelt sprit med hög alkoholhalt och mat med hög kalorihalt). Varor som inte är importerade, och som föjaktligen är billiagre inkluderar lokalt fångad fisk, en hel del frukt och grönt, SeyBrew öl, vatten på flaska och Takamaka Rom.
  • Alla stränder på ön Mahé är offentliga, och helt gratis.
  • Det billigaste sättet att ta sig runt öarna är med buss.
  • Det går direktflyg till Seychellerna från Johannesburg, Nairobi, Abu Dhabi och Dubai. Flyg via ex. London.
  • Guide till Seychellerna.

Två röster om att tjäna pengar via sociala medier

Först min utläggning om sociala medier och marknadsföring, sedan följer replik av Webcopywrting.se – Webbyrå i Arvika, Värmland. 

De flesta svenskar är redan medlemmar i Facebook och/eller annan typ av social media. Över 70 % i skrivande stund. Över hälften av svenskarna loggar in på minst en social media kanal dagligen.

I genomsnitt har varje person över 200 vänner och de flesta är medlemmar i olika grupper som speglar deras intressen (till exempel en favroitfilm, eller Kickboxing). Alla dessa grupper och vänner publicerar i genomsnitt två uppdateringar eller bilder, eventinbjudningar, etc. per dag. Tror verkligen någon på fullaster allvar att denna miljö kommer fungera för att marknadsför en produkt? Ditt företag kommer inte ens bli inbjuden att flyta med i den ändlösa strömmen av information och om det skulle bli det kommer det drunkna i bruset. Sedan en tid tillbaka når man, som företag, väldigt få av sina följare via så kallade ”organiska” inlägg. Facebook har medvetet gjort om modellen så att man måste betala för att nå ut till alla sina följare med ett inlägg.

Denna relativt nya trenden att dela med sig av ICAs, eller av den lokala bankens,bil-handlarens, eller andra företags kampanjkoder är den första spiiken i kistan i Facebooks reklam-modell. Jag har redan börjat blockera individer som hela tiden delar med sig av en länk till Alladin eller H&M bara för att delta i en tävling. När alla väl är blockerade finns det ingen kvar att lyssna på och jag kan lika gärna stänga ner kontot.

När Facebook först börsnoterades var det ett fiasko men på sista tiden har aktien stigit i höjden, mycket på grund av att marknaden börjar tro mer på företagets intäkts-modell via köpt reklam (det senaste är att de ger sig in på video, som en konkurrent till Youtube). Men jag tror att marknaden övervärderar Facebook å det grövsta.

Vi människor har ett otroligt kort kollektivt minne, och nuet tornar upp sig som ett torn som ingen kan bortse från, ingen kan ignorera. Vi upplever det som att tornet alltid varit där, alltid kommer finnas där, och befinna sig i ständig tillväxt mot skyn.
Men kom ihåg Nokia. Kom ihåg Pan Am. Kom ihåg EPA. Tre torn vi aldrig trodde skulle falla.

Jag säger inte att Facebook och Twitter kommer försvinna inom den närmaste 5-årsperioden. Jag säger bara att de förmodligen kommer marginaliseras fortare än vad någon hinner ropa tulpan-bubbla. Och jag tror att deras alltmer reklam-betonade fokus är första spiken i kistan. Folk använder helt enkelt inte sociala medier på det sättet, man är inte i ”köpläge” på Facebook. Man vill se vad sina vänner haft för sig, titta på bilder och kanske spela lite spel. Inte bombarderas av reklam. Därför är det också så att reklamen på Facebook är som att elda för kråkorna. Ingen bryr sig om den.

Replik Webcopywriting.se

Du har som de flesta andra fått detta helt om bakfoten. Visst går det att förlora mycket pengar på att satsa på marknadsföring i sociala medier, men det förutsätter att du gör allt helt fel. Tricket är att vara VÄLDIGT riktad i sin marknadsföring.

En Facebook-kampanj i en konkurrensutsatt nisch kan kosta cirka 1000 SEK, men ändå få så många som 20000 ögon på sig. Det finns inga andra kanaler där du så enkelt kan identifiera en RELEVANT målgrupp och sedan marknadsföra dig mot dem till en så låg kostnad just nu. Jag använder Facebook som en mycket kostnadseffektiv kanal för att bygga listor med prenumeranter och bygga ”social prestige” (ju fler like din företagssida har ju mer trovärdig framstår den) men även driva billig och relevant trafik till kunders hemsidor.

Jag skulle dock avvakta med att testa att köpa reklamplats i kanaler som Twitter, Pinterest och Instagram då publiken där har ett annat beteendemönster. Men Facebook, förutsatt att man har 1. en bra produkt/tjänst 2. ett välformulerat tydligt budskap och syfte med sin annons och 3. att man analyserar målgrupper och riktar annonserna mot dessa målgrupper och ingen annan, är ett otroligt effektivt verktyg för att öka de flesta företags försäljning.

Lagomstyrning som tvångströja eller katalysator?

I varje tid tycks det finnas idéer som anses som legitima och tas som intäkt för att motivera reformer inom offentliga organisationer. Sedan 1990-talet har trenden varit att införa s.k. marknadsidéer och Sverige är nu ett av de länder i världen med mest privata skolor (per capita). Hur uppstår då dessa idéer?

Ett populärt sätt att förklara spridningen av dessa idéer är att organisationer söker samhällelig legitimitet. Enligt den neo-institutionella teorin är organisationers överlevnad främst beroende av samhällelig legitimitet. Legitimitet får organisationer genom att anpassa sig till rådande normer och värderingar om hur moderna och effektiva organisationer ska utformas och agera, som i en viss omgivning eller under en viss tid har blivit så ”för givet tagna”, eller institutionaliserade att de är omöjliga att ifrågasätta för enskilda aktörer. Institutionella teoretiker har via statistiska korrelationsstudier visat hur omgivningen i form av tongivande företag, multinationella koncerner, olika professioner m.m. i hög grad tycks påverka lokala organisationers agerande. Dessa företag, professioner etc. sprider normer och värderingar som accepteras av lokala aktörer och organisationer. Det rör sig alltså inte om lokala förändringar som har utvecklats inom den enskilda organisationen utan om förändringar som sveper genom hela populationer av organisationer.

En vanlig observation när det gäller offentliga organisationer är att idéer hämtas utifrån snarare än att de baseras på erfarenheter som uppstått i den egna verksamheten. Myter om andra avgör vilka lösningar som accepteras. Skolan har alltid varit mån om att bedriva sin verksamhet i enlighet med omgivningens normer och krav. Det är därför föga märkligt att dessa ibland modebetonade föreställningar om hur en modern organisation skall bedrivas tillämpas inom skolverksamheten. Skolväsendet framstår som rationella, och legitima och undviker kritik om de tillämpar moderna idéer.

Modeföljande är inget nytt fenomen inom organisationsteori. Av kritikerna har modeföljande beskrivits som en oreflekterad anpassning till rådande trender och något som i en förlängning leder till likriktning.

Modet inom den offentliga sektorn har, som tidigare påpekats varit att tillämpa marknadslösningar, d.v.s. att skapa marknadsliknande mekanismer i relationerna inom organisationen. Tanken är den att i mesta möjliga mån stimulera den lokala förändringskraften genom att skapa en ökad frihet för den lokala praktiken att anpassa sig till sina lokala krav och behov. Inom skolan har marknadsidéerna tagit sig sitt uttryck i införandet av en s.k. Lärande organisation. På central ort har det bestämts att skolorna skall praktisera arbetsformer i enlighet med vad som ligger i begreppet lärande organisation, vilket innefattar införandet av arbetslag och mentorskap.

Skolväsendet har avreglerats. Staten styr inte längre genom regler, direktiv och övervakning utan genom mål och utvärderingar. Styrningen skall vara informativ och vägledande – heter det. Emellertid är det fortfarande staten som styr, men som nu praktiserar vad man skulle kunna benämna som en ”lagomstyrning”.

Kan verkligen en central ”lagomstyrning” stimulera till lokal utveckling och förändring utan att samtidigt utgöra en tvångströja och hur påverkas lärarnas professionella utveckling av de marknadsidéer som genomsyrar förvaltningen? Kommer förändringarna att bidra till ökad självständighet och stimulera den lokala förändringskraften. Kommer den att bli en katalysator för förändring, eller kommer den att utgöra en tvångströja?

Denna text är ett utdrag ur en rapport om skolans utveckling, som skrevs i slutet på 90-talet. Med facit i hand är det bara att konstatera att vi fortfarande inte har något facit. Sverige verka het enkelt inte komma fram till hur skolan bäst ska bedrivas.

Julklappar till barnen och andra inköp runt julen blir dyrt för barnfamiljen

Det är många familjer som ligger sömnlösa inför julen då de vet att budgeten helt enkelt inte kommer att gå ihop, att de rentav måste skuldsätta sig själva för att gå med vinst.

I fjol ökade snittet på vad svensken la på julklappar med 10 procent och landade på en slutsumma av 3200 kronor. Räkna med att denna genomsnittssumma ligger på cirka 3500 kronor år 2014. Barnfamiljer la redan i fjol över 4000 kronor bara på julklappar, och denna siffra väntas också öka något i år. Detta är riktigt höga siffror. 4000 SEK motsvarade julen 1984 över 9000 kronor i dagens penningvärde…mer än medellönen var 1984 vill säga. Visserligen har vi haft en reallöneökning och vissa saker har blivit billigare, men ändå. Det får en att tänka till.

Tips på bra och inte bara dyra julklappar till barnen 

Utöver julklapparna, som alltså svenska barnfamiljer inköper för över 4000 kronor i genomsnitt, så tillkommer andra extra kostnader under julen. Olika aktiviteter, pyssel, julpyntning och inte minst mat och julgodis inhandlas för en genomsnittlig summa av 24000 kronor.

Det är inte det att vi säger att man inte ska lägga lite pengar på barnen under julen, men man borde kanske ändå reflektera lite över vad som ger lycka egentligen. Är det verkligen riktigt många och/eller riktigt dyra julklappar samt en onödigt dyr och pyntad julgran, samt ett överskott av mat?

Det är svårt att motstå trycket när barnen vill ha samma julklappar som kompisarna, och reklam och sociala medier visar ett ständigt flöde av mat och pyssel och granna julgranar. Men att sätta sig i skuld för att finansiera julen är aldrig okej. Ingen som växte upp på till exempel 70-talet anser att de jularna höll sämre kvalitet än dagens jular. Ändå spenderar man nuförtiden mer än dubbelt så mycket, i förhållande till lönen, som man gjorde på 70-talet.

Ett annat fenomen som börjar likna skuldfälla-beteende är att många svenskar köper en julklapp till sig själv under julen, något de kanske inte hade tänkt köpa annars, som dyra mobiler, resor, TV-apparater etc. Ofta köper de denna ”selfie-julklapp” på kredit dessutom. Då är det bättre att unna sig själv en stabil framtid genom att lägga pengarna på sparkontot. En sparfond kanske inte är lika rolig att hänga i julgranen, men ditt framtida jag kommer tacka dig för att du gjorde det.