Skuldsatt – ekonomiska tips 2023

I varje tid tycks det finnas idéer som anses som legitima och tas som intäkt för att motivera reformer inom offentliga organisationer. Sedan 1990-talet har trenden varit att införa s.k. marknadsidéer och Sverige är nu ett av de länder i världen med mest privata skolor (per capita). Hur uppstår då dessa idéer?

Ett populärt sätt att förklara spridningen av dessa idéer är att organisationer söker samhällelig legitimitet. Enligt den neo-institutionella teorin är organisationers överlevnad främst beroende av samhällelig legitimitet. Legitimitet får organisationer genom att anpassa sig till rådande normer och värderingar om hur moderna och effektiva organisationer ska utformas och agera, som i en viss omgivning eller under en viss tid har blivit så ”för givet tagna”, eller institutionaliserade att de är omöjliga att ifrågasätta för enskilda aktörer. Institutionella teoretiker har via statistiska korrelationsstudier visat hur omgivningen i form av tongivande företag, multinationella koncerner, olika professioner m.m. i hög grad tycks påverka lokala organisationers agerande. Dessa företag, professioner etc. sprider normer och värderingar som accepteras av lokala aktörer och organisationer. Det rör sig alltså inte om lokala förändringar som har utvecklats inom den enskilda organisationen utan om förändringar som sveper genom hela populationer av organisationer.

En vanlig observation när det gäller offentliga organisationer är att idéer hämtas utifrån snarare än att de baseras på erfarenheter som uppstått i den egna verksamheten. Myter om andra avgör vilka lösningar som accepteras. Skolan har alltid varit mån om att bedriva sin verksamhet i enlighet med omgivningens normer och krav. Det är därför föga märkligt att dessa ibland modebetonade föreställningar om hur en modern organisation skall bedrivas tillämpas inom skolverksamheten. Skolväsendet framstår som rationella, och legitima och undviker kritik om de tillämpar moderna idéer.

Modeföljande är inget nytt fenomen inom organisationsteori. Av kritikerna har modeföljande beskrivits som en oreflekterad anpassning till rådande trender och något som i en förlängning leder till likriktning.

Modet inom den offentliga sektorn har, som tidigare påpekats varit att tillämpa marknadslösningar, d.v.s. att skapa marknadsliknande mekanismer i relationerna inom organisationen. Tanken är den att i mesta möjliga mån stimulera den lokala förändringskraften genom att skapa en ökad frihet för den lokala praktiken att anpassa sig till sina lokala krav och behov. Inom skolan har marknadsidéerna tagit sig sitt uttryck i införandet av en s.k. Lärande organisation. På central ort har det bestämts att skolorna skall praktisera arbetsformer i enlighet med vad som ligger i begreppet lärande organisation, vilket innefattar införandet av arbetslag och mentorskap.

Skolväsendet har avreglerats. Staten styr inte längre genom regler, direktiv och övervakning utan genom mål och utvärderingar. Styrningen skall vara informativ och vägledande – heter det. Emellertid är det fortfarande staten som styr, men som nu praktiserar vad man skulle kunna benämna som en ”lagomstyrning”.

Kan verkligen en central ”lagomstyrning” stimulera till lokal utveckling och förändring utan att samtidigt utgöra en tvångströja och hur påverkas lärarnas professionella utveckling av de marknadsidéer som genomsyrar förvaltningen? Kommer förändringarna att bidra till ökad självständighet och stimulera den lokala förändringskraften. Kommer den att bli en katalysator för förändring, eller kommer den att utgöra en tvångströja?

Denna text är ett utdrag ur en rapport om skolans utveckling, som skrevs i slutet på 90-talet. Med facit i hand är det bara att konstatera att vi fortfarande inte har något facit. Sverige verka het enkelt inte komma fram till hur skolan bäst ska bedrivas.

Det är många familjer som ligger sömnlösa inför julen då de vet att budgeten helt enkelt inte kommer att gå ihop, att de rentav måste skuldsätta sig själva för att gå med vinst.

I fjol ökade snittet på vad svensken la på julklappar med 10 procent och landade på en slutsumma av 3200 kronor. Räkna med att denna genomsnittssumma ligger på cirka 3500 kronor år 2014. Barnfamiljer la redan i fjol över 4000 kronor bara på julklappar, och denna siffra väntas också öka något i år. Detta är riktigt höga siffror. 4000 SEK motsvarade julen 1984 över 9000 kronor i dagens penningvärde…mer än medellönen var 1984 vill säga. Visserligen har vi haft en reallöneökning och vissa saker har blivit billigare, men ändå. Det får en att tänka till.

Tips på bra och inte bara dyra julklappar till barnen 

Utöver julklapparna, som alltså svenska barnfamiljer inköper för över 4000 kronor i genomsnitt, så tillkommer andra extra kostnader under julen. Olika aktiviteter, pyssel, julpyntning och inte minst mat och julgodis inhandlas för en genomsnittlig summa av 24000 kronor.

Det är inte det att vi säger att man inte ska lägga lite pengar på barnen under julen, men man borde kanske ändå reflektera lite över vad som ger lycka egentligen. Är det verkligen riktigt många och/eller riktigt dyra julklappar samt en onödigt dyr och pyntad julgran, samt ett överskott av mat?

Det är svårt att motstå trycket när barnen vill ha samma julklappar som kompisarna, och reklam och sociala medier visar ett ständigt flöde av mat och pyssel och granna julgranar. Men att sätta sig i skuld för att finansiera julen är aldrig okej. Ingen som växte upp på till exempel 70-talet anser att de jularna höll sämre kvalitet än dagens jular. Ändå spenderar man nuförtiden mer än dubbelt så mycket, i förhållande till lönen, som man gjorde på 70-talet.

Ett annat fenomen som börjar likna skuldfälla-beteende är att många svenskar köper en julklapp till sig själv under julen, något de kanske inte hade tänkt köpa annars, som dyra mobiler, resor, TV-apparater etc. Ofta köper de denna ”selfie-julklapp” på kredit dessutom. Då är det bättre att unna sig själv en stabil framtid genom att lägga pengarna på sparkontot. En sparfond kanske inte är lika rolig att hänga i julgranen, men ditt framtida jag kommer tacka dig för att du gjorde det.

 

 

De gamla hierarkiska organisationsformerna var uppbyggda för att massproducera för en stor homogen marknad. Idag när varje produkt ska livstilsanpassas, eller t o m skräddarsys för en viss kund eller målgrupp är det bättre att organisera i små flexibla, självständiga enheter (Visionsfabriken 1997).

Detta medför naturligt nog nya krav på en annorlunda kompetens för den enskilde individen:

Behov av social kompetens dvs förmåga att umgås, samarbeta och knyta kontakter.

• Behov av kreativitet, då problemlösningsförmåga blir en allt viktigare faktor i framtiden och detta dessutom kan bli en värdeskapande faktor för företaget.

• Förmåga att lära eftersom förutsättningarna för den specifika sysselsättningen/verksamheten ständigt kommer att förändras (Visionsfabriken).

Omvandlingen från industrisamhälle till kunskapssamhälle skapar också nya konflikter. Tidigare konflikter inom industrisamhället var vem som ägde och vem som inte ägde mark. Den nya konflikten består i vem som har och inte har kunskap enligt Ekman.

Ekman menar att i det klassiska industrisamhället har tänkande om ”alltings förutsägbarhet” varit ledande. I det framväxande neoindustriella, eller humanekologiska samhället, är det i stället oförutsägbarheten från kvantfysikens och postmodernismens perspektiv som dominerar. I den nya tiden blir egenskaper som andlighet, intuition och kreativitet allt viktigare.

Det finns även ett ökande antal som förespråkar behovet av generalister för att lättare kunna ta till sig ny kunskap och anpassa sig till vår föränderliga omvärld. Specialisten klarar sig och frodas i den givna kontexten medan generalisten förmår att anpassa sig till nya situationer. Det är i mångfalden och blandningen som den skapande gnistan och nya kombinationer uppstår. Detta gäller för såväl företag som enskilda individer (Sörlin 1996).

När den ekonomiska strukturen förändras blir också de gamla institutionerna snabbt föråldrade. Det gäller för såväl politiska partier som fackliga och idustriella organisationer. Det enda riktigt säkra man kan säga om framtiden är att den är osäker.

Även om mycket verkar osäkert och ibland pessimistiskt finns där också en rad trender som pekar mot en framtid full av möjligheter.

Jordbrukssamhället

Från den tidpunkten människan övergick från att vara nomad till att bli bofast och bruka jorden inledde mänskligheten en revolution kallad den neolitiska revolutionen som påbörjades i Asien för ca 12000 år sedan(Olsson 1993).

Denna revolution gav grunden till uppkomsten av ett nytt samhälle som vi i vår del av världen, dvs västvärlden känner som jordbrukssamhället. Vi har sedan tillkomsten av jordbrukssamhället stått inför en annan revolution eller för att utrycka sig på ett annorlunda sätt – paradigmskifte nämligen industrisamhället och står för närvarande inför ytterligare ett nytt paradigmskifte – informationssamhället (VA: Veckans Affärer nr.13, 1997).

Industrisamhället

Sett ur ett tekniskt perspektiv innebar industrialiseringen som påbörjades i England under 1700-talet och spred sig till övriga delar av västvärlden under 1800-talet att man övergick från att tillverka saker och ting manuellt till att låta maskiner överta muskelkraften (Olsson) .

Industrialiseringsprocessen kan, om man generaliserar, sägas ha varit en självgenererande process. Allt hade sin upprinnelse i att jordbruket rationaliserades. Konsekvensen av att produktiviteten ökade inom jordbruket blev att en kapitalackumulering sattes igång. Detta gav i en förlängning ökad efterfrågan på verktyg vilket i sin tur gav till följd att massproduktion blev nödvändig. Den ökande produktiviteten medförde också att arbetskraft frigjordes från jordbruket som kunde användas inom industriproduktionen. Sammantaget kan man sammanfatta och generalisera processen enligt följande:

Ökad produktivitet inom jordbruket gav en ökad grad av kaptitalackumulation. Kapitalet användes till att öka verksamheten, vilket var i högsta grad nödvändigt i stort sett i hela västvärlden vid denna tidpunkt eftersom befolkningen ökade snabbt. Industriproduktionen som tidigare förekom i blygsam skala, främst via manufakturor, ökade snabbt.
Det blev nödvändigt att tillverka i stor skala och övergå från manuell produktion till att låta maskinerna överta muskelkraften. Ökat behov av manskap inom produktionen löstes genom att arbetskraft frigjordes från det alltmer produktiva jordbruket. Det ökande antalet sysselsatta inom industriproduktionen gav också ett ökande antal lönearbetare som i sin tur kunde efterfråga varor som ytterligare spädde på efterfrågan. Industrier började efterfråga varandras produkter vilket ytterligare ökade efterfrågan, osv(Schön 1985).

Ovanstående är en grov förenkling av industrialiseringsprocessen. Ytterligare faktorer som var en förutsättning för en omvandling från jordbrukssamhälle till industrisamhälle var naturligtvis naturtillgångar.

Historien har dock visat att även om naturtillgångar ofta framhävs som en av de kanske viktigaste faktorerna för industrialisering, finns där en mängd framgångsrika, kanske de allra främsta, länder som industrialiserades utan nämnvärda naturtillgångar. Till dessa hör bl a Japan och Tyskland. En annan viktig faktor som i allra högsta grad är nödvändig att nämna är att de institutionella förhållandena var en mycket viktig faktor för att kunna omvandla samhället. Vad som menas med institutionella förhållandena är inte så mycket graden av de institutioner som var nödvändiga för övergången till industrisamhälle utan, initialt, främst frånvaron av feodalism(Van der Wee 1991).

En del anser att anledningen till att England var det första landet i världen som industrialiserades var just att feodalismen aldrig fått riktigt fotfäste i England, vilket underlättade omvandlingen. Detta sammantaget med det faktum att England hade lättillgängliga naturtillgångar och att jordbruket tidigt rationaliserades gav till följd att England blev det första landet i världen som industrialiserades (Van der Wee ) .

En annan viktig aspekt, enligt Van der Wee, var att då jordbrukets rationalisering var den faktor som utlöste processen, och med anledning av att själva rationaliseringsprocessen inledningsvis främst bestod av att ta i bruk uppfinningar som Leonardo da Vinci uppfunnit redan ett par århundraden tidigare, var det främst bildningsnivån i samhället som avgjorde om processen kom igång. Han menar kort sagt att de uppfinningar som redan existerade var sas nödvändiga att översättas till aktuella förhållanden för att kunna tas i bruk och där var just utbildningen den kritiska faktorn. Kontentan av detta blev att de länder som tidigt hade ett utbyggt skolväsende hade större chans att omvandlas än andra. Japan t ex anses ha uppvägt sin brist på naturtillgångar med en god bildningsnivå i samhället.

Industrialiseringsprocessen reformerade samhället och nya institutioner blev nödvändiga. Ekonomin övergick från byteshandel och självhushållning till marknadsekonomi och lönearbete. Arbetskraften fördes samman i fabriker där de under övervakning tillverkade i stor skala., vilket naturligtvis ställde stora krav på anpassning av individerna.

Organisationsteorier för industrisamhället börjar ta form…

Att investera rätt är ett synnerligen bra sätt att tjäna mycket pengar under sin livstid, och samtidigt är dåliga investeringar ett synnerligen bra sätt att sätta sig själv i skuld, att gräva ner sig i ett ekonomiskt hål som man aldrig klarar att ta sig ur.

Det viktigaste är att man inte satsar på osäkra investeringar, på riskabla projekt. Samtidigt är de allra ”säkraste” investeringarna som att sätta in pengarna på banken och låta dem växa med ränta alldeles för dåliga. Inflationen äter upp alla vinster.

Om man känner att man inte har kunskapen eller personligheten som har is i magen (vilket är ett måste om man vill göra en bra investering) så rådfråga de som vet. Låt det inte finnas personlig prestige i dina investeringar. Det har du inte råd med.

Vad är en bra investering? Minst 10 procent avkastning brukade man säga, men det var då det. Att komma upp i 10 procent avkastning årligen blir allt svårare utan att ta stora risker. Men 5 procent är helt klart rimligt utan att man behöver blotta strupen för mycket.

Det är viktigt att inse att konsten att investera inte är en exakt vetenskap. Även om många tjänar pengar på sin investeringar, så finns det alltid fler förlorare på marknaden. Den enklaste, mest direkta metoden för att utvärdera en investering är att räkna ut procenten på andelen personer som köper in sig och får pengarna tillbaka. En annan tumregel är att räkna ut hur många som gjorde en positiv avkastning på sina investering.

Generellt, om investerarna tjänade mer pengar än vad de investerade så betraktas det som en bra investering. De mest framgångsrika investerarna är vad man kan kalla ”säkrade risktagare”. Detta betyder att de tar risker regelbundet som de har råd till, men att de aldrig tar större risker än vad som anses nödvändigt för att uppnå målet. Även om det finns om investeringar som historiskt sett har skördat mer inkomster än förluster så är många investeringar ett enda stort svart hål. De verkar alltid lova bra avkastning men levererar sällan.

De bästa och sämsta investeringarna i allmänhet

Historiskt sett råder det ingen tvekan om att bostadsköp har varit den bästa och mest säkra investeringen.Det gäller dock att slå till i rätt tid (se mer nedan om detta i fallet Spanien). Med tiden går dock som helhet priserna på bostadsmarknaden uppåt i de flesta fall.

Bostäder för uthyrning har också varit en bra affär. Men att köpa ett bostadshus med flera lägenheter i Sverige innebär mycket merjobb, och kostnader. Det bästa är att köpa en bostad i ett populärt område i utlandet som man hyr ut via tredjepart (som sköter bokning, städning med mera). Det gäller dock att hitta riktigt bra objekt som är väldokumenterade så man inte köper i ett område som inom kort blir en spökstad…

Aktiefondsinnehav har också varit och fortsätter vara en bra investering i de flesta fall. Har man inte koll på vad man gör bör man leja ut det, annars blir det för mycket av ett lotteri. De flesta privatpersoner tänker för kortsiktigt när det gäller sparande i aktier och fonder. De tenderar köpa när alla andra köper och aktierna således är som dyrast och paniksäljer när de är som lägst.

De sämsta investeringarna

Allt som låter för bra för att vara sant är det inte heller. Det är det första man ska komma ihåg. Sedan ska man också undvika att investera i ädelstenar, andelar i nystartade företag, samlingsföremål som frimärken, eller antikviteter. TV-program som Antikrundan och Pawn Stars låter antyda att det finns fynd på vindarna och i källarna. Det gör det sällan. Såvida man verkligen inte vet vad man sysslar med går man nästan alltid med förlust när man försöker göra sig pengar på antikviteter.

De bästa investeringarna just nu

Spanien är just nu återigen en stekhet investeringsmöjlighet.
De som köpte 2007 och 2008 bet dock i ett mycket surt äpple eftersom priserna de efterföljande åren sjönk med närmare 50 procent på den spanska bostadsmarknaden.

Nu är det många som ”sitter lugnt i båten” och väntar på att priserna ska sjunka ännu mer i kölvattnet av inflationskrisen. Problemet är enligt ALLA som är insatta i ämnet att det kommer de inte göra. Det är snarare så att priserna kommer öka, och förmodligen fortare än vad någon räknat med (så är det alltid). Enligt en spansk rapport steg priserna med nästan 10 procent i Spanien förra året. Och detta är sett till marknaden som helhet. I de mest populära områdena i de mest populära städerna (det är där pengarna i uthyrning ligger) stiger priserna mycket fortare än så.

Under 2024 och kommande år kommer priserna att stiga markant i Spanien. Ska du köpa, köp nu och vänta inte för länge.

Vi ringde upp en mäklare som verkat länge på Costa Blanca som delade med sig av en mycket sedelärande historia om en svensk man som gjorde en bra investering, men som väntade för länge med att sälja och nu har gjort en ren förlustaffär. Mannen köpte i början av 2000-talet en lägenhet för 40, 000 Euro. Priserna gick med tiden upp, han erbjöds vid ett tillfälle (cirka 2007) 1,5 miljoner SEK för lägenheten men han ville ha några hundra tusen mer. Sedan, 6 år senare var priserna återigen nere på utgångspriset. Ytterligare nästan 10 år senare har priset på bodstaden stått i princip stilla. Dessutom börjar lägenheterna bli gamla, i behov av renovering och området tappar alltmer i popularitet till den så milda grad att han ens inte kan hyra ut lägenheterna längre. Ingen vill vare sig bo eller semestera i kvarteret. Passa dig således för att köpa bostäder i oprövade områden.

Många svenskar har som tendens att hoppa på tåg när de redan rullar i full fart vilket alltid är riskabelt… Läs mer om bostäder i Spanien på spanskafastigheter.se