I varje tid tycks det finnas idéer som anses som legitima och tas som intäkt för att motivera reformer inom offentliga organisationer. Sedan 1990-talet har trenden varit att införa s.k. marknadsidéer och Sverige är nu ett av de länder i världen med mest privata skolor (per capita). Hur uppstår då dessa idéer?
Ett populärt sätt att förklara spridningen av dessa idéer är att organisationer söker samhällelig legitimitet. Enligt den neo-institutionella teorin är organisationers överlevnad främst beroende av samhällelig legitimitet. Legitimitet får organisationer genom att anpassa sig till rådande normer och värderingar om hur moderna och effektiva organisationer ska utformas och agera, som i en viss omgivning eller under en viss tid har blivit så ”för givet tagna”, eller institutionaliserade att de är omöjliga att ifrågasätta för enskilda aktörer. Institutionella teoretiker har via statistiska korrelationsstudier visat hur omgivningen i form av tongivande företag, multinationella koncerner, olika professioner m.m. i hög grad tycks påverka lokala organisationers agerande. Dessa företag, professioner etc. sprider normer och värderingar som accepteras av lokala aktörer och organisationer. Det rör sig alltså inte om lokala förändringar som har utvecklats inom den enskilda organisationen utan om förändringar som sveper genom hela populationer av organisationer.
En vanlig observation när det gäller offentliga organisationer är att idéer hämtas utifrån snarare än att de baseras på erfarenheter som uppstått i den egna verksamheten. Myter om andra avgör vilka lösningar som accepteras. Skolan har alltid varit mån om att bedriva sin verksamhet i enlighet med omgivningens normer och krav. Det är därför föga märkligt att dessa ibland modebetonade föreställningar om hur en modern organisation skall bedrivas tillämpas inom skolverksamheten. Skolväsendet framstår som rationella, och legitima och undviker kritik om de tillämpar moderna idéer.
Modeföljande är inget nytt fenomen inom organisationsteori. Av kritikerna har modeföljande beskrivits som en oreflekterad anpassning till rådande trender och något som i en förlängning leder till likriktning.
Modet inom den offentliga sektorn har, som tidigare påpekats varit att tillämpa marknadslösningar, d.v.s. att skapa marknadsliknande mekanismer i relationerna inom organisationen. Tanken är den att i mesta möjliga mån stimulera den lokala förändringskraften genom att skapa en ökad frihet för den lokala praktiken att anpassa sig till sina lokala krav och behov. Inom skolan har marknadsidéerna tagit sig sitt uttryck i införandet av en s.k. Lärande organisation. På central ort har det bestämts att skolorna skall praktisera arbetsformer i enlighet med vad som ligger i begreppet lärande organisation, vilket innefattar införandet av arbetslag och mentorskap.
Skolväsendet har avreglerats. Staten styr inte längre genom regler, direktiv och övervakning utan genom mål och utvärderingar. Styrningen skall vara informativ och vägledande – heter det. Emellertid är det fortfarande staten som styr, men som nu praktiserar vad man skulle kunna benämna som en ”lagomstyrning”.
Kan verkligen en central ”lagomstyrning” stimulera till lokal utveckling och förändring utan att samtidigt utgöra en tvångströja och hur påverkas lärarnas professionella utveckling av de marknadsidéer som genomsyrar förvaltningen? Kommer förändringarna att bidra till ökad självständighet och stimulera den lokala förändringskraften. Kommer den att bli en katalysator för förändring, eller kommer den att utgöra en tvångströja?
Denna text är ett utdrag ur en rapport om skolans utveckling, som skrevs i slutet på 90-talet. Med facit i hand är det bara att konstatera att vi fortfarande inte har något facit. Sverige verka het enkelt inte komma fram till hur skolan bäst ska bedrivas.